När barnet sparkar mycket, antingen vill det inte bli buret, eller inte i den här positionen. Man bör då lyssna på det och ta ut det innan det själv försöker genom att sparka ännu mer. Babybärande är både ett föräldraskapssätt och ett transportmedel. Om man är hemma och bär, är man i princip i "föräldraskapsmodus" och om babyn vill komma ut, måste man ta ut det ur sjalen för att inte tvinga det och förvanska användningen av sjalen. Det finns åldrar då barnet är i full upptäckt av sin motorik och sin omgivning. Även där är det naturligt att det vill bäras på ett annat sätt (höft, rygg)... särskilt om man är mitt i en aktiv period under dagen. Man kan då försöka bära det i en annan position, på höften så att det får ett vidare synfält. Om man är i "transportmodus" är det lite annorlunda. Man kanske inte har något val (man är på gatan, på marknaden...), man måste då "sätta upp reglerna" när babyn är i sjalen och förklara att "nu måste mamma bära dig på det här sättet, för hon måste handla och du måste stanna i sjalen...". Babybärande är visserligen ett nära förhållande, men man får inte glömma att förklara det för barnet, precis som man förklarar när man sätter det i bilbarnstolen, till exempel. Om det inte lugnar sig trots gungningarna, är det då ganska tydligt att det berättar för oss att det inte vill... ... i alla fall inte just nu.
