Som alla mammor, men detta gäller även för pappor, undrade jag hur jag skulle organisera mig inför ett nytt babys ankomst. Hur skulle jag lyckas ta hand om mina äldre barn och mitt nyfödda barn samtidigt med bara två armar? Jag kunde inte tänka mig att dela min tid mellan mina barn. Jag ville kunna förena den äldres aktiviteter med den lille broderns närvaro. Till slut var det i den yttersta enkelheten som jag lade min lilla tätt intill mig i sjalen. Lugnad, stilla, ofta sovande i början njöt han av kontakten med min kropp för att bygga sig upp som ett litet väsen under utveckling. Å min sida var jag trygg i att kunna hålla koll på honom, att kunna vara omedelbart närvarande och tillgänglig när han skulle behöva det. Och så var det min dotter! Som behövde lära sig att bli storasystrar. Men bara i sin egen takt. Hon var förtjust över att kunna njuta av sin mamma för att leka, prata, promenera, att med stolthet kunna beundra sin fredlige lille bror. Vi var alla trygga i denna balans! Detsamma gällde min partner som också drog nytta av bärandet för att bekräfta för sig själv att det trots allt inte var en omöjlig utmaning att utöka familjen.
Lite tyg, en gnutta känsla och massor av kärlek räckte för att förenkla vår vardag.
Bärandet lät mig varje dag hantera äldre och yngre barn i var och en av de dagliga aktiviteterna. Mina barn tog plats i tur och ordning i sjalen eller bärselets för att en stund njuta av trösten från föräldrakontakten. Och i slutändan var mina armar fria för andra uppgifter: Hjälpa till med läxorna medan jag vaggar baby till sömns, hantera den äldres handarbetsaktiviteter medan jag ammar, ta med min dotter till skogen på svampjakt och krama baby som lugnt vaknar upp från sin tupplur. Jag kunde hantera allt samtidigt, mycket enkelt. Mitt nyfödda barn vaknade till livet i takt med de stunder vi tillbringade intill varandra. Som om graviditeten och dess yttersta sammansmältning bara var ett förberedande steg. Att hans födelse i verkligheten var den sanna starten och att allt fortfarande skulle läras. Men det krävdes mildhet, tid och kärlek. Min äldsta å sin sida njöt åter av bärstunder som hon hade lämnat bakom sig några månader tidigare för att tillfredsställa sin nyfikenhet på världen med båda fötterna på marken. Hon behövde det under en tid. Bara för att förstå att hon fortfarande var sig själv och att jag fortfarande var hennes mamma och så länge hon skulle behöva det skulle jag finnas där för henne. Dagarna gick och hon fick självförtroende, återfann sin självständighet och sitt oberoende. Sedan var det genom imitation som hon fortsatte sitt äventyr med sjalar. Och började i sin tur bära sina gosedjur och dockor med BASIC Love Radius dockhållarsjal. Med massor av kärlek även där.. 
Tack vare bärandet kände jag mig stark, jag skulle inte gå så långt som att säga att det var enkelt varje dag men bara att om jag fick göra om det skulle jag inte ändra någonting...