I allra början av hans mycket unga liv var min sons vakna stunder ganska korta och han tillbringade större delen av dem i min partners armar, i mina eller i slyngen, hans lilla kropp kurad mot oss och hans stora blå ögon dränkta i våra. När han var ungefär två eller tre månader bestämde vi oss för att byta slyngen mot bärsjalen, som verkade mer bekväm och som lät oss ha händerna friare. Det var verkligen praktiskt, särskilt när vår son inte ville ligga på sin lekmatta och vi behövde se till att både tillgodose hans behov av att bli buren och fullgöra vår plikt att hålla hemmet rent (jag tänker till exempel på att diska eller dammsuga…). Han var då för det mesta mycket uppmärksam på vad vi gjorde, öppnade ögonen brett och studerade allt som fanns runt honom, och visade nästan aldrig tecken på att vilja komma ut ur sjalen. 
Runt sju månader, efter att ha väntat på att vår son skulle sitta upp på egen hand (fri motorik påkräver) och att hans höfter naturligt skulle vidgas, valde vi en fysiologisk bärsel, eftersom vi ville ha ett ännu snabbare och enklare sätt att bära än slyngen eller sjalen (och för att den senare börjat bli varm – det var sommar). Vi tyckte också att bärselen lämnade honom lite friare i sina rörelser, särskilt när han ville peka på saker eller röra benen lite. Men eftersom vår lille pojke under tiden blivit mycket mer rörlig ville han framför allt förflytta sig på egen hand och sökte inte längre lika mycket efter att bli buren under sina vakna stunder, eller direkt i våra armar, och det är därför bärselen aldrig kom till användning hemma. Däremot var och är den fortfarande mycket användbar utomhus. Skillnaden är att vi nu framför allt bär vår son i bärsel när han är trött, i slutet av en promenad till exempel, när han somnat i bilen under resan till ett köpcentrum och vi inte vill väcka honom genom att lägga honom i en kundvagn, eller när han helt enkelt ber om det. Det roliga är att numera, vid tretton månaders ålder, när vi är ute och han vaknar från en tupplur i bärselen, antingen observerar vår lille pojke "bara" omgivningarna (ibland så tyst att man knappt märker att han är vaken), eller uttrycker han ett stort "Doh!" eller "Dah!", och börjar sedan sticka ut armarna över kanten på bärselen och röra på höfterna för att låta oss veta att han vill sträcka på benen (han har gått i lite mer än två veckor). Omedelbart svarar vi på hans önskan genom att ta ut honom ur bärselen och hop, där är han helt lycklig. 
Om några månader ger vi oss ut på resa och långa promenader kommer att stå på programmet, vilket ger oss möjlighet att prova rygbärning, och vi hoppas att denna nya upplevelse kommer att glädja honom.
Upptäck våra bärselar :)